tre i en

Standard

New York-trilogin, alltså. Av Paul Auster. Tre böcker i en: Stad i ljus, Vålnader, Det låsta rummet.

Har tillbringat senaste veckan med att läsa den ”tre-i-en” men blir inte klok på vad jag tycker.

Å ena sidan är berättelserna i de tre böckerna speciella, men bitvis överskuggas berättelserna av att jag får för mig att alla detaljer som broderas ut mer handlar om att låta författaren briljera med sin allmänbildning än det handlar om att föra berättelsen vidare. I t ex Det låsta rummet brer han ut sig över flera sidor om La Chére, en i och för sig fascinerande figur, men på nåt känns det som om läsaren ska beundra författaren mer än berättelsen?

Detaljerna blir inte längre delarna som binder berättelsen samman, utan detaljerna är berättelsen, krystat sammanhållna för att bilda en helhet? Jodå, han syr ihop alla tre bokdelarna riktigt snyggt på slutet – men nej, inte riktigt min grej.

Eller kanske det är fel på mitt sätt att läsa den? Jag vill dras in i berättelsen, lite ”uppleva nya världar” när jag läser en bok – inte få den här konstiga känslan.

Å det spelar liksom ingen roll om det är sk ”god” litteratur eller chick-lit eller deckare – vill att det ska vara läsbart! Sen finns andra böcker, som t ex Linda Olssons Sonat till Miriam som jag börjat läsa – det är oxå en bok som inte direkt är fylld med action, men har ett fantastiskt språk, är så oerhört vackert skrivet! En njutning att läsa – även om inte så mycket händer 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s