No more Lilleman

Standard

Ja, nu har det gått några dagar sen Lilleman blev avlivad.

26 oktober var det årsdagen för Raaael så den här årstiden är lite tuff, och jag har varit lite för upprörd  för Lillemans skull för att kunna samla mig o skriva av mig vad jag känner.

Lilleman var Annkis hund, det har vi aldrig diskuterat, för så var det, men vi hade ju aldrig kunnat drömma om att hon skulle dra iväg och avliva Lilleman ungefär ett dygn efter återföreningen då vi gjorde henne till viljes och körde Lilleman de dryga 60 milen tillbaks till Skåne, efter att vi och några andra körde honom därifrån då han riskerade att avlivas ”av inga andra orsaker än att finnas till”. En vän föreslog Annki att besöka Lilleman hos oss, och där se Lilleman – och kanske se att han mådde bra där han fanns. Den vännen blev avhyvlad för att den sa vad den ansåg vara riktigt.  Men återföreningen visade att för att han inte klarade gå uppför trappan upp till Annkis lägenhet. Hade vi vetat det så hade vi aldrig  kört ned honom eller släppt honom från oss. Vilket vännen redan föreslagit just med förutseendet om vad som sannolikt skulle hända.

Här hemma har inte Lilleman haft några problem med trappen upp till ytterdörren, men den är å andra sidan bara 2-3 trappsteg hög. Och han har ju ända sen han kom till oss haft problem att hoppa in i bilen så att aktern var klen det visste vi  från början, men det bättrade sig   så att på Öland gick han uppför trappan till Jans hus i Grönhögen utan problem.

Men skuttet in i bilen, då har vi fått hjälpa till med att lyfta med en hand under stjärten, men det har inte vi upplevt som nåt större problem.

Lilleman har haft sin sovplats här hemma framför kaminen på nedervåningen o vi har sovit uppe i vår säng, så han har aldrig sovit i vår säng här hemma. Å andra sidan är trappan inne upp till övervåningen här hemma öppen mellan trappstegen, å det upplever en del hundar som obehagligt. Vi har å andra sidan varken tvingat upp Lilleman eller förbjudit han gå uppför trappen.

Så ur vårt perspektiv var väl beslutet att avliva Lilleman  förhastat, vi hade kunnat  få behålla honom ett tag till, för ingen vet säkert vad som var problemet i aktern; inflammation, artros, skelettcancer eller nåt annat. Kanske han  bara gillade att vi hjälpte till o lyfta honom med en hand under rumpen?

Han var ju kastrerad så inga kulor kunde komma i kläm 🙂

Innan vi körde ner Lilleman så tog vi honom till veterinär för att veta att han var i gott skick inför resan å veterinären konstaterade att han gått upp 3 – 4 kg under sommaren å var blankare å finare i pälsen än  när han kom till oss –  så det är litet svårt att förstå att han plötsligt skulle vara så sjuk att han måste avlivas. Det var ju bara att lyfta telefonluren så hade vi vänt å kört å hämtat hem honom.

»

  1. Detta är en mycket dramatisk och sorglig historia! Redan för cirka 1½ år sedan visade Lilleman de första tecknen på att vara ”trött” i bakdelen. Att Lilleman inte gick i trappor var för att han förmodligen hade ont. När jag i somras tittade på de filmer som lades ut på FB såg jag själv med egna ögon att hans bakparti va för mitt liv ana att det var såhär nära. Lilleman var glad över att få komma hem, det är inga tvivel om detta. Han försökte hoppa upp i sängen här hemma, hans favoritplats. Men han misslyckades, han föll och han blev både förvånad och rädd. Jag hade ett vakande öga över honom hela natten. Visst gick detta alldeles för fort, det tycker alla! När jag väl återvände till veterinären andra gången den 20 oktober sa veterinären: ”Efter allt som Lilleman har fått uppleva, att vara separerad ifrån mig, har han hållt modet uppe. När han väl kommer hem igen, slappnar han av och kommer till ro, då blommar symptomen upp och det är därför som detta går så fort”. Jag kan inte såhär med skrivna ord förklara allt som inträffade Lillemans sista dygn i vårt gemensamma liv. Men en sak fick jag förklarat och det var att under de fyra månaderna hade Lilleman fått ett antal många nya knutor i sin kropp och många var väl vanliga ofarliga fettknutor, Men en del var säkerligen canserknutor. Han hade metastaser på sina lungor och förmodligen konstaterades att han hade skelettcancer. Jag är oerhört tacksam över att du Lena och din man Janne gav Lilleman en sista fridfull sommar. Men vad du än känner och upplever, så hade hans avslut ändå kommit under hösten, det är veterinärens ord. Han hade ont, men visade inga synliga tecken, med tanke på att han var inte hemma där han hade varit under sina tidigare nio år. Jag har varit i chock under en tid och nu infinner sig den tunga och smärtsamma sorgen och saknade. För övrigt i stora drag kan jag titta tillbaka och glädjas över alla mina medmänniskor som fick uppleva Lillemans och min samvaro, alla visste att vi stod varandra nära. Kärleken till min kära Lilleman fortsätter in i evigheten och det kommer i framtiden att alltid finnas ett hål i mitt hjärta.

    Gillad av 1 person

    • Och vi saknar Lilleman djupt, vi åxå. Janne alla långa promenader i skogen o längs älven med dess brinkar med Lilleman, och jag kommer aldrig att glömma hans morgondans när jag kom nerför trappan varje dag.

      Ja, dramatiken saknas inte!

      Det dramatiska började när du ställde till dig så vi räddade Lilleman från en säker avlivning redan då, när ingen kunde ta hand om honom när du låg på sjukhuset. Det var då Yasmin, Billy o vi åkte i stafett över halva landet för att rädda honom. Tack Yasmin o Billy som ställde upp!
      Och ja, Lilleman var klen i aktern redan då. Vi fick lyfta in rumpan i bilen för han kunde inte hoppa upp i baksätet.

      Under de 4 månader Lilleman bodde hos oss gick han upp ca 4 kg o blev avsevärt mycket blankare i pälsen än han var när han kom – och jag bara vägrar tro att det var på grund av att han inte mådde bra.

      Och han hade inte ont när han var hos oss, då hade han inte så glatt dansat med Janne på många och lååånga promenader, och sprungit o lekt dragkamp med Janne o de jagade varann!. På Öland i somras hade han inga problem med den långa trappan upp till en god vän till oss. Och han lärde sig att utan problem skutta in i bilen under sommaren. Knölarna under pälsen blev inte fler, men de syntes bättre under den blanka pälsen.

      Gilla

      • Lena o Janne.

        Ni tog hand om LILLEMAN p& bästa sätt, tro inte annat!

        Det syns p& foton o videos att han var glad o m&dde bra. De l&nga promenaderna o leken tränade upp hans muskler. P& den sista filmen syns det hur starkt han drar

        Ni gjorde allt ni kunde för LILLEMAN

        Kära lille LILLEMAN!

        Gillad av 1 person

  2. Svarade en person i PM på facebook – efter det fick jag uppgift att jag sårade personen och gjorde personen upprörd och att personen inte ville konversera mer, (‘om det’ – stod det visst också, men det noterades först senare)
    Jag upplevde det som att min personliga upplevelse och min personliga synpunkt saknade betydelse. Därför avstår jag vidare kommentarer då det bara sårar ‘vissa’.
    När det sades till mig att det var dags för ‘återtransport’ insåg jag att det inte var fråga om Lillemans välmående . . . . ska inte säga mer då det kan räknas som . . . . inte värt att säga skriva det heller.
    Men – när jag fick veta att återtransporten var ett faktum insåg jag att Lillemans återstående dagar var slut, slutet kom dock snarare än jag befarade.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s