Han är lite besvärlig med sitt vanvettiga dragande när vi är ute, och rumsren? Det hånskrattar han åt. Men inte långt kvar nu så ska vi börja en valpkurs, så får vi se vem som ska lära sig veta hut, om det är Miquele eller Janne o jag. Det lär visa sig.
Vi minns allt för väl Raaaels vardagslydnadskurs.
Försöker få ut den stackars fjärilen, vet inte om det är samma eller olika, vet bara att vi haft sån här fjäril inne säkert varje vecka hela sommaren, ibland flera gånger samma dag.
Försöker nå den lilla kraken o ber hen flyga tillbaka ut samma väg den tog in, men njaaaa, lyckas inte alltid…. den är ju så stressad!
Han har sina små hyss för sig, Miquele. Häromnatten vaknade jag av att han kittlade mig på ryggen… då låg han bredvid mina ben med huvudet neråt fötterna, å viftade på svansen så det var den som kittlade mig på ryggen…
När vi är ut med han här på gården ska han alltid ner mot hörnet där grannen har hallonhäck på sin sida gärdsgården. Där reser han sig på bakbenen, tar hjälp av framtassarna o mölar in hallon i sitt stora gap. Jättegott!
Men, ok. Vår förre dobermann älskade knäckebröd med smör och inlagd sill på, så en hallonälskade dob är kanske inte att förvånas över… En av Marias dobbar älskar blåbär…
Inatt vaknade jag av att ena skinkan kändes kall och fuktig. Nä, den skinkan ligger uppåt så jag hade inte pinkat på mig, om inte gravitationen vänt under natten, så det rann uppåt! Kände lite försiktigt efter, både skinkan o trosan var fuktiga o så kände jag en hundslick. Jaha, han har roat sig igen o legat o slickat på min rumpa. Knasiga jycke!
På förmiddagen kom en kille som köpte båda våra gamla billik, som stått på gräsmattan o tagit plats. Den äldsta, ”gamle svarten” = den dobermannfärgade, svart med roströda tecken var årsmodell 1999 och gick inte att starta utan betydande hjälp. ”Hajen”, den grå var 5 år nyare men så rostig att den inte klarade besiktningen. Så nu behöver inte gräsklipparen väja för de två klumparna.
Sen skulle vi åka till Borlänge o kolla en hundbur till bilen. Resan gick bra o buren passar i vår bil – jippi! Nu ska vi bara få in hunden i den åxå….. och buren är skrammelfri, vilket är skönt.
På väg till Borlänge stannade vi till i Hedemora för att se om Sören, vår gamle veterinär, kunde kolla jycken till försäkringsbolaget, och jo, samma trevliga receptionist som på Raaaels tid, så det fixade sig!
LenaBn's Blogg 