Vi har gjort vår sedvanliga lilla tripp den här helgen och tänt ljus vid mina gravar på kyrkogården i Horndal och Jannes gravar på Grytnäs kyrkogård. Inte så lätt genomfört med kryckor!
Pga mitt brutna ben så får resterande samsas om de ljus vi tänder härhemma för de som gått före. För jag har svårt att gå överhuvudtaget!
Han har fått dumheter för sig, vår vackre gosse. Att dobermann slänger hejvilt med huvudet så det känns som ett slag av en slägga, har jag vant mig vid… nåja, ingen tunga mellan tänderna än i alla fall…
Men han stänger ju inte käften den här när han slänger runt med näbben… så först på kvällen den 29/10 nöp han till mig i ögonbrynet. Se bilden ovanför.
Men inbilla sig ingenting, vad är väl ett ögonbryn jämfört med ett öra – där finns många skojiga krumelurer att fastna med tänderna i
Samma öra igen, ett par kvällar senare
Det som känns som att örat är så ömt att knappast ens håret kan ligga mot, för att inte tala om att sova på vänster sida – alldeles otänkbart! Är alltså inget värre än ett blåmärke…. suck.
Jo, lite värre än blåmärke är det. Ett litet lagom jack. Suck…. livet med hund. Han är ju 7 månader nu så jag kan väl inte kalla jycken valp längre, men unghund är ju så långt att skriva…
Jodå, i onsdags fm ringde jag vårdcentralen för mitt onda vänsterben som jag slog i måndagen den 12 oktober, tyckte att vore det en stukning eller sträckning borde det börja göra lite mindre ont efter 1,5 vecka… fick tid för läkarbesök 2 timmar senare, varifrån jag blev skickad till röntgen på lasarettet. Från röntgen blev jag skjutsad i rullstol ner till akuten där dom stängde in mig i ett rum (gipsrum) där jag blev sittandes/liggandes till läkaren hade tittat på mina röntgenplåtar.
Tjoho, benet brutet! På med gips som vägde massor – så kändes det i alla fall med benet brutet därinuti.
Det är det tunna bakre benet av dom två i underbenet som är av, ungefär 1 dm nedanför knät.
Blev ialla fall utsläppt från akuten efter att ha lovat att infinna mig på Ortoped-Akuten i Falun torsdag morgon kl 9 för bedömning om det ska opereras eller gipsas om eller nåt annat.
Joho, fick åka rullstol där med i Falun… Jag är ju inte så flink med kryckorna än som jag fick med mig från akuten onsdag. Men jag måste säga att där gick det fort, tror jag bara behövde vänta ca 45 minuter eller så, ingenting mot de 3-4 timmarna jag tillbringade på akuten i Avesta.
Men benpiporna ligger bra o jag får fortsätta som tidigare utan gips! Det gillar jag! Å eftersom det ligger så bra behövs ingen operation heller, men jag ska försöka undvika lägga all vikt på det onda benet… å tack, men det begriper jag faksist alldeles själv. Det gör så galet ont om jag försöker mig på nåt, så det undviker jag alldeles av mig själv.
Sån tur att jag redan är sjukskriven så jag behöver inget nytt läkarintyg för det här!
Men många läkare blev det: på vårdcentralen Marek, sen på akuten Fredrik, och i Falun först läkarstuderande Evin sen Jakob som väl var ortoped. Han lovade att om jag behövde nåt intyg så var det bara att höra av mig så skulle han fixa det!
Men såsom varande introvert HSP så var det inte angenämt, precis. För det är ju en massa annan personal som kretsar runt åxå, undersköterskorna som fick vara rullstolschaufförer, röntgensköterskan som vred o vände på mig i mitt ben för att ta en massa röntgenplåtar, usk som gipsade mitt ben…. Det blev lite överbelastat i mitt system så att säga.
Skojade lite med dom i Falun om Försäkringskassan betalar ut dubbel sjukpenning för det brutna benet när jag redan är sjukskriven med annan diagnos?
Ringde vårdcentralen idag för att få en koll på vänster fot/ben som gör så jämrans ont fortfarande… 2 timmar senare läkarbesök på vc, sen direkt från vårdcentralen till lasarettet för röntgen och därifrån rullstol ner till akuten där jag nu sitter o väntar…
UPPFATERING 3 TIMMAR SENARE…. röntgenplåtarna granskade av läkare på akuten… brutet! Vet inte nu om det är skenbenet eller fotleden suck!
Ja nu har det gått 5 dagar sen vurpan och färgerna på knät blir grannare o grannare. Det knasiga är ju att det är det vänstra knät, det bleka, som gör mest ont.
Ja, äntligen har jag ikväll lyckats gå (jaja, inte fort och inte vackert) UTAN stolen framför mig som krycka. Det är helt obeskrivligt vilken känsla att kunna ta sig fram utan att luta sig mot en stolsrygg! Jaja, det var ju bara dom ca 5 metrarna in på toa, men ändå… ”Kan själv” i kubik.
Det är dock inte angenämt när jycken skuttar upp i sängen o stampar på den skadade foten/fotleden. Då är jag halvvägs upp till taket av smärtan. Det har hänt ett par gånger i eftermiddag, och man ser hur han siktar in sig för att stampa på rätt ställe.
Oj, så jag har sovit de här dagarna sen vurpan, och mestadelen har jag haft sällskap… han är så varm o god den här lille magre vännen, sover på eller bredvid mest hela tiden, så rar…
Det är i stort sett bara när han ska ner o äta eller ut på promenad han viker från min sida.
Minne från måndagskvällens vurpa, ser illa ut färgmässigt men gör inte direkt ont… som det andra underbenet, från knä till fotled så jag inte kan gå… Janne har varit till apoteket o köpt ett fotledsstöd till vänsterfoten så jag inte kan vicka på foten utan den hålls mera stilla, det känns skönt.
Merdå…? Jo, när Janne var ut o handlade idag, så kom han hem med en korsordstidning så jag skulle ha nåt att göra. Jag har i och för sig sovit mest idag, men omtänksamheten gör mig alldeles varm inuti.
Vänster ben under knät fungerar inte alls….
Galet ont på utsidan under knät och ner längs benet…. Fotleden har helt sagt upp sig så jag kan inte röra på foten utan olidliga smärtor. Tror inget är brutet, däremot vrickat eller sträckt..
När det tar 10-20 minuter att hasa in på toa (dit är det låångt, kanske 5 meter eller så) med en stol som stöd, inser man att det inte är läge att gå på dans…
Glömde ju, landade på höger axel så nu är den kaputt igen – det var ju den som kiropraktorn fixade sist jag var dit…
Var till Fanny o blev klippt o friserad på fm, snyggt tycker jag.
Sen var vi till Hedemora Smådjursklinik för att rådgöra om hundkäk till Miquele, som är halvkass i magen o behöver lägga på sig några kilo…
Sen kom dråpslaget nu på kvällen, jag tassade ner för att hämta en bok o fastnade under plastmattan vid skrivbordet (som ligger där för att rädda trägolvet från skrivbordstolshjulen) Janne hade kilat upp mattan för Miquele hade pinkat på golvet så det runnit in under plastskivan, så där landade jag alldeles blåslagen, o tog mig inte upp. Halvvägs uppe med hjälp av en stol så vek sig vänster fot o jag stöp igen… Har gräsligt ont i vänster fotled o kan inte stödja på den… Höger höft o rumpan har fått sina smällar de med, med fungerar i alla fall, utan alltför högljudda protester. Vi får väl se i morgon….
LenaBn's Blogg 