Det blåser på månen

Min egen målning: Syrenplommon

Det har blåst nåt alldeles galet den här veckan,  i tisdags kväll efter tandutdragningen kommenterade jag till Janne när vi gått o lagt oss, att jag bara väntade på att det skulle dansa ner tegelstenar från skorsten som blåst sönder… men den har klarat sig hittills peppar, peppar… kanske inte bara blåst, närmare stormvindar tror jag

Beträffande Siljansringskratern i käften har jag följt rådet jag fick, att ta värktabletter i förebyggande syfte, det är svårt att springa ikapp smärtan o slänga värktabletterna efter, man hinner aldrig ikapp!

Så länge jag tar dagsdosen av värktabletterna så har jag ingen smärtproblematik med kratern. Vill inte prova utan än, det är lite för färskt.

UPPDATERING: Fick en helt galen bild i mitt huvud, hur jag springer efter smärtan o försöker kasta o träffa med värktabletterna. Hur ofta träffar man? Nä, fördel att ta i förebyggande syfte..🦷😍👄

Visdomstanden, dag 2

Nu känns det mycket bättre!

Men tidigare idag, ca 18 timmar efter 🦷utdragningen blev jag väldigt orolig, för jag spottade fortfarande blod! Och kudden hade blodfläckar i morse, jag har dreglat blod inatt! Och vaddtussarna jag fick med hem gjorde jag slut på igår. Slog en signal till tandläkaren o fick en tid i eftermiddags så dom tittade på det. Allt såg så bra ut o blödningen hade upphört (fattas bara, jag hade använt mig av lite häxkonster o stoppat blödningen – efter sammanbrottet pga densamma blödningen…🥴). Men det känns ju som det är en krater av Siljansringen storlek, det är inte mysigt, inte på nån fläck!

Längst fram på tungspetsen har jag en blåsa, som känns stor som ett småfågelsägg, bara med den skillnaden att det behövs mikroskop för att se den. Vad är det som händer i munnen när allt känns så galet mycket större än det är?

Nu har jag klagat färdigt, o ska läsa lite innan John Blund landar.🥱