En oväntad nyårspresent!

Igår på arbetsträningen fick jag en mycket oväntad present!

I Stentryckeriets konstklubb får man en gång per år ett stentryck, och i år gick vi tom väja ett av två blad.  Om vi vill ha litografin inramad så har de bra pris på det.

Igår när jag skulle köra hem, lite lagom skärrad för det snöade lätt o var isigt, spårigt o moddigt längs vägen, så haffade Kenneth mig o frågade vilken av årsgåvorna jag valt. -Riddarsporrarna sa jag. -Och ram då? fortsatte han. -Ingen ram, svarad jag. -Vi har bestämt att du får ramningen av oss för att du är så duktig! (eller bra eller vad det nu var han sa för fina ord)

Jag blev så glad o tacksam, så det är inte klokt, men just där och då, när jag nästan mentalt satt i bilen o skulle åka hem på isiga sliriga vägar så var jag väl knappt tilltalbar.

För det här var ju första riktiga vinterkörningen för mig på mååånga år, ok sen 2013 då. Nöjd nu?

Så jag har verkligen ägnat sommar o höst till att ”övingsköra” på egen hand, tantkörning alltså. Så jag har varit så glad åt att det varit barmark länge.

Och ja, tror ni inte att jag vet! Att hade jag inte lagt ner bilkörningen när jag blev sjukskriven, så hade det varit lättare komma igång nu. Men till min stora glädje sitter vissa reflexer i ryggmärgen eller nåt. Att trampa ur när däcken förlorade fäste i en vägkorsning, var redan gjort innan jag hann fundera på vad gör jag nu?