Sällsamt 4 om namnet Raaael

Raaael 2004–2014
Felmonterad IKEA–hund

Namnet på vår Dobermann Raaael är en historia för sig.

Maria som fött upp honom, och jag, lärde känna varann våren 2004 när hennes favorittik Marisol fick bröstcancer. Jag var med o skickade healing o hade kontakt med hunden sista månaderna innan hon gick över.

Men, det visade sig att Maria och jag hade gemensamma kopplingar och minnesbilder från ”andra liv” (i brist på bättre benämning) och i en tillvaro där jag var Marias mor, fanns en man som jag hade kopplingar till och som blev Marias fosterfar när jag dog. Den mannen hette Raael – och för att sy ihop det hela kom han o visade Maria, via mig, att han fanns där och tog emot hennes älskade hund när tiken dog våren -04.

Så när lille bebben var ett faktum o vi skulle hitta på namn – så blev det Raaael, men med 3a istället för 2 – för att hedra vår gemensamma vän. När Raael ”den förste” sa sitt namn låter det nämligen som ett lååångt aaa-ljud, långt ner i halsen, ungefär som ett mellanting mellan morrning och väsning, Så därför skrev vi det med 3a i lillepluttens namn.

Ett par dagar senare…

Ja vi har nu gjort det värsta i livet, lämnat lille söte Miquele  vidare till omplacering eftersom vi inte klarar honom. Men Barbro o Per kändes som bra människor för vår guldklimp. För det är ju rent löjligt hur kär man kan bli i en sån liten tok på bara 4 månader.

Å dom bor bra till med 2 km till närmaste granne, så det finns inte så många människor att göra utfall mot… jo, rådjur finns förstås….

Idag har vi tillbringat många timmar med att rensa trattkantareller som vi fått av snälla Barbro från Horndal. Hon plockar när hon är i skogen med hunden o får ihop ganska mycket o bjuder ut när hon tycker det är nog.

Ledsen😪😥😢

Vi har med stor sorg tvingats inse att vi inte är rätt människor för Miquele, så vi kommer lämna honom för omplacering.

Skälen är flera, vi har tex inte lyckats få honom rumsren än och han är nu 8 månader gammal, han visar heller inga som helst tecken på att han fattat vitsen med att göra sina behov utomhus.

Värre är dock att vi inte kan lita på honom när vi är ute, ibland går det bra, andra gånger gör han utfall o hoppar o hugger mot andra som är ute. Han har ju bla gett en granne ett bett i armen så hon fick åka till vårdcentralen för stelkrampsspruta. Å en sån jycke är det inte roligt att ha.

Sängkompisar -3 kvällar efter

Oj, så jag har sovit de här  dagarna  sen  vurpan, och mestadelen har jag haft sällskap… han är så varm o god den här lille magre vännen, sover på eller bredvid mest hela tiden, så rar…

Det är i stort sett bara när han ska ner o äta eller ut på promenad han viker från min sida.

Både bra och dålig dag…

Var till Fanny o blev klippt o friserad på fm, snyggt tycker jag.

Sen var vi till Hedemora Smådjursklinik för att rådgöra om hundkäk till Miquele, som är halvkass i magen o behöver lägga på sig några kilo…

Sen kom dråpslaget nu på kvällen, jag tassade ner för att hämta en bok o fastnade under plastmattan vid skrivbordet (som ligger där för att rädda trägolvet från skrivbordstolshjulen)  Janne hade kilat upp mattan för Miquele  hade pinkat på golvet så det runnit in under plastskivan, så där landade jag alldeles blåslagen, o tog mig inte upp. Halvvägs uppe med hjälp av en stol så vek sig vänster fot o jag stöp igen… Har gräsligt ont i vänster fotled o kan inte stödja på den… Höger höft o rumpan har fått sina smällar de med, med fungerar i alla fall, utan alltför högljudda protester. Vi får väl se i morgon….

Nej, lite för liten än….

Ikväll var det meningen att vi skulle börja valpkurs med Miquele, men det sket sig på ren svenska!

Han är så spänd, stressad att det inte går att kontakta honom. Han drar o stressar runt o är på väg ur skinnet. Så Pernilla sa att vi lugnar oss lite med valpkurs det finns lite han måste lära innan bi kommer dit.

Å andra sidan är han ett barn av Coronakarantänen i Spanien. Han har pga de spanska karantänreglerna inte fått vara utomhus alls, så göra sina behov ute har inte alls förekommit i hans värld…. vilket betyder att han har stora problem förstå att vi vill förmå honom att bli rumsren. Å gå i koppel? Såna dumheter vi hittar på

Åldras med behag…

6 månader gammal… å fortfarande en riktig barnrumpa, leka,leka nuuu!!

Morgonmys med knähund…

Han är lite besvärlig med sitt vanvettiga dragande när vi är ute, och rumsren? Det hånskrattar han åt. Men inte långt kvar nu så ska vi börja en valpkurs, så får vi se vem som ska lära sig veta hut, om det är Miquele eller Janne o jag. Det lär visa sig.

Vi minns allt för väl Raaaels vardagslydnadskurs.

Knasig jycke…

Han har sina små hyss för sig,  Miquele. Häromnatten vaknade jag av att han kittlade mig på ryggen… då låg han bredvid mina ben med huvudet neråt fötterna, å viftade på svansen så det var den som kittlade mig på ryggen…

När vi är ut med han här på gården ska han alltid ner mot hörnet där grannen har hallonhäck på sin sida gärdsgården. Där reser han sig på bakbenen, tar hjälp av framtassarna o mölar in hallon i sitt stora gap. Jättegott!

Men, ok. Vår förre dobermann älskade knäckebröd med smör och inlagd sill på, så en hallonälskade dob är kanske inte att förvånas över… En av Marias dobbar älskar blåbär…

Inatt vaknade jag av att ena skinkan kändes kall och fuktig. Nä, den skinkan ligger uppåt så jag hade inte pinkat på mig, om inte gravitationen vänt under natten, så det rann uppåt!  Kände lite försiktigt efter, både skinkan o trosan  var fuktiga o så kände jag en hundslick. Jaha, han har roat sig igen o legat o slickat på min rumpa. Knasiga jycke!

En väl utnyttjad dag

På förmiddagen kom en kille som köpte båda våra gamla billik, som stått på gräsmattan o tagit plats. Den äldsta, ”gamle svarten” = den dobermannfärgade, svart med roströda tecken var årsmodell 1999 och gick inte att starta utan betydande hjälp. ”Hajen”, den grå var 5 år nyare  men så rostig att den inte klarade besiktningen. Så nu behöver inte gräsklipparen väja för de två klumparna.

Sen skulle vi åka till Borlänge o kolla en hundbur till bilen. Resan gick bra o buren passar i vår bil – jippi! Nu ska vi bara få in hunden i den åxå….. och buren är skrammelfri, vilket är skönt.

På väg till Borlänge stannade vi till i Hedemora för att se om Sören, vår gamle veterinär, kunde kolla jycken till försäkringsbolaget, och jo, samma trevliga receptionist som på Raaaels tid, så det fixade sig!