Kategoriarkiv: Vardagsliv

små vardagliga dagbokskommentarer

Ett par dagar senare…

Standard

Ja vi har nu gjort det värsta i livet, lämnat lille söte Miquele  vidare till omplacering eftersom vi inte klarar honom. Men Barbro o Per kändes som bra människor för vår guldklimp. För det är ju rent löjligt hur kär man kan bli i en sån liten tok på bara 4 månader.

Å dom bor bra till med 2 km till närmaste granne, så det finns inte så många människor att göra utfall mot… jo, rådjur finns förstås….

Idag har vi tillbringat många timmar med att rensa trattkantareller som vi fått av snälla Barbro från Horndal. Hon plockar när hon är i skogen med hunden o får ihop ganska mycket o bjuder ut när hon tycker det är nog.

Ledsen😪😥😢

Standard

Vi har med stor sorg tvingats inse att vi inte är rätt människor för Miquele, så vi kommer lämna honom för omplacering.

Skälen är flera, vi har tex inte lyckats få honom rumsren än och han är nu 8 månader gammal, han visar heller inga som helst tecken på att han fattat vitsen med att göra sina behov utomhus.

Värre är dock att vi inte kan lita på honom när vi är ute, ibland går det bra, andra gånger gör han utfall o hoppar o hugger mot andra som är ute. Han har ju bla gett en granne ett bett i armen så hon fick åka till vårdcentralen för stelkrampsspruta. Å en sån jycke är det inte roligt att ha.

Alla helgons dag

Standard

Vi har gjort vår  sedvanliga lilla tripp den här helgen och tänt ljus vid  mina gravar på kyrkogården i Horndal och Jannes gravar på Grytnäs kyrkogård.  Inte så lätt genomfört med kryckor!

Pga mitt brutna ben så får resterande samsas om de ljus vi tänder härhemma för de som gått före. För jag har svårt att gå överhuvudtaget!

Blodet droppar….

Standard

Han har fått dumheter för sig, vår vackre gosse. Att dobermann slänger hejvilt med huvudet så det känns som ett slag av en slägga, har jag vant mig vid… nåja, ingen tunga mellan tänderna än i alla fall…

Men han stänger ju inte käften den här när han slänger runt med näbben… så först på kvällen den 29/10 nöp han till mig i ögonbrynet. Se bilden ovanför.

Men inbilla sig ingenting, vad är väl ett ögonbryn jämfört med ett öra –  där finns många skojiga krumelurer att fastna med tänderna i

Samma öra igen, ett par kvällar senare

Det som känns som att örat är så ömt att knappast ens håret kan ligga mot, för att inte tala om att sova på vänster sida – alldeles otänkbart! Är alltså inget värre än ett blåmärke…. suck.

Jo, lite värre än blåmärke är det. Ett litet lagom jack. Suck…. livet med hund. Han är ju 7 månader nu så jag kan väl inte kalla jycken valp längre, men unghund är ju så långt att skriva…

Uppklarnande?

Standard
De här söta zebrorna var målade på väggen ovanför skåp på akutrummet i Falun.

Jodå, i onsdags fm ringde jag vårdcentralen för mitt onda vänsterben som jag slog i måndagen den 12 oktober, tyckte att vore det en stukning eller sträckning borde det börja göra lite mindre ont efter 1,5 vecka… fick tid för läkarbesök 2 timmar senare,  varifrån jag blev skickad till röntgen på lasarettet. Från röntgen blev jag skjutsad i rullstol ner till akuten där dom stängde in mig i ett rum (gipsrum) där jag blev sittandes/liggandes till läkaren hade tittat på mina röntgenplåtar.

Tjoho, benet brutet! På med gips som vägde massor – så kändes det i alla fall med benet brutet därinuti.

Det är det tunna bakre benet av dom två i underbenet som är av, ungefär 1 dm nedanför knät.

Blev ialla fall utsläppt från akuten efter att ha lovat att infinna mig på Ortoped-Akuten i Falun torsdag morgon kl 9 för bedömning om det ska opereras eller gipsas om eller nåt annat.

Joho, fick åka rullstol där med i Falun… Jag är ju inte så flink med kryckorna än som jag fick med mig från akuten onsdag. Men jag måste säga att där gick det fort, tror jag bara behövde  vänta  ca 45 minuter eller så, ingenting mot de 3-4 timmarna jag tillbringade på akuten i Avesta.

Men benpiporna ligger bra o jag får fortsätta som tidigare utan gips! Det gillar jag! Å eftersom det ligger så bra behövs ingen operation heller, men jag ska försöka undvika lägga all vikt på det onda benet… å tack, men det begriper jag faksist alldeles själv. Det gör så galet ont om jag försöker mig på nåt, så det undviker jag alldeles av mig själv.

Sån tur att jag redan är sjukskriven så jag behöver inget nytt läkarintyg för det här!

Men många läkare blev det: på vårdcentralen Marek, sen på akuten Fredrik,  och i Falun först läkarstuderande Evin sen Jakob som väl var ortoped. Han lovade att om jag behövde nåt intyg så var det bara att höra av mig så skulle han fixa det!

Men såsom varande introvert HSP så var det inte angenämt, precis. För det är ju en massa annan personal som kretsar runt åxå, undersköterskorna som fick vara rullstolschaufförer, röntgensköterskan som vred o vände på mig i mitt ben för att ta en massa röntgenplåtar, usk som gipsade mitt ben…. Det blev lite överbelastat i mitt system så att säga.

Skojade lite med dom i Falun om Försäkringskassan betalar ut dubbel sjukpenning för det brutna benet när jag redan är sjukskriven med annan diagnos?

Inte som jag tänkt mig…

Standard

Ringde vårdcentralen idag för att få en koll på vänster fot/ben som gör så jämrans ont fortfarande… 2 timmar senare läkarbesök på vc, sen direkt från vårdcentralen till lasarettet för röntgen och därifrån rullstol ner till akuten där jag nu sitter o väntar…

UPPFATERING 3 TIMMAR SENARE…. röntgenplåtarna granskade av läkare på akuten… brutet! Vet inte nu om det är skenbenet eller fotleden suck!

På bättringsvägen!

Standard

Ja, äntligen har jag ikväll lyckats gå (jaja, inte fort och inte vackert) UTAN stolen framför mig som krycka. Det är helt obeskrivligt vilken känsla att kunna ta sig fram utan att luta sig mot en stolsrygg! Jaja, det var ju bara dom ca 5 metrarna in på toa, men ändå… ”Kan själv” i kubik.

Det är dock inte angenämt när jycken skuttar upp i sängen o stampar på den skadade foten/fotleden. Då är jag halvvägs upp till taket av smärtan. Det har hänt ett par gånger i eftermiddag, och man ser hur han siktar in sig för att stampa på rätt ställe.