Category Archives: Lilleman

HOSTIGA HUSET

Standard

Nu har Janne haft ont i halsen o kraxat en vecka, så nu är det min tur. Det började igår med kill i halsen o hosta för att  försöka få bort kittlandet,  men har inte lyckats bli av med det än. Innan min sjukskrivning var jag ofta förkyld o hade influensa o sånt, oftast med alla förkylnings o influensasymptom samtidigt: hosta, ont i halsen, värk i kroppen, snorig, däbbt i däsan, tungt att andas, men har inte varit förkyld så ofta sen dess. Så det var väl dags….. 😦  Stod i duschen så länge i morse att varmvattnet tog slut, men skönt i värmen, o all fukt gör att det känns lättare att andas.

Hosta o ont i halsen…. Blääää stackars mig!

UPPDATERING SÖNDAG 5 MARS:

ännu mer ont i halsen, sönderhostad… 😦

Bara vi är någotsånär friska till på tisdag, då Janne är kallad som vittne till Tingsrätten. Egentligen skulle det ha varit Lilleman som skulle vittna, men vi får klara oss utan hans vittnesmål. Han är med oss andligen i alla fall, vi får trösta oss med det ❤

Annonser

Lillemans sista gåva

Standard

Trots sorgen efter Lillemans bortgång, har jag märkt att mitt tungsinne lättat betydligt. Jag som trodde jag skulle åka på arslet ner i depp diket, o ha fullt sjå att hitta upp igen. Tack, Lilleman för att du tog med dig den blöta, kalla tunga filten.

Så galet nog mår jag bättre nu! Nåja, inte frisk, men inte lika tungsint som tidigare. Å den här årstiden, hösten, är ju inte min favorittid. Mörkt, kallt, fuktigt, blåsigt – den enda förmildrande omständigheten är de fantastiska färgerna i naturen, å nu med lite snö på marken blir det betydligt ljusare ute.

Hoppas nu innerligt att det varar, så det inte bara är ett tomtebloss av må bättre jag upplever nu

No more Lilleman

Standard

Ja, nu har det gått några dagar sen Lilleman blev avlivad.

26 oktober var det årsdagen för Raaael så den här årstiden är lite tuff, och jag har varit lite för upprörd  för Lillemans skull för att kunna samla mig o skriva av mig vad jag känner.

Lilleman var Annkis hund, det har vi aldrig diskuterat, för så var det, men vi hade ju aldrig kunnat drömma om att hon skulle dra iväg och avliva Lilleman ungefär ett dygn efter återföreningen då vi gjorde henne till viljes och körde Lilleman de dryga 60 milen tillbaks till Skåne, efter att vi och några andra körde honom därifrån då han riskerade att avlivas ”av inga andra orsaker än att finnas till”. En vän föreslog Annki att besöka Lilleman hos oss, och där se Lilleman – och kanske se att han mådde bra där han fanns. Den vännen blev avhyvlad för att den sa vad den ansåg vara riktigt.  Men återföreningen visade att för att han inte klarade gå uppför trappan upp till Annkis lägenhet. Hade vi vetat det så hade vi aldrig  kört ned honom eller släppt honom från oss. Vilket vännen redan föreslagit just med förutseendet om vad som sannolikt skulle hända.

Här hemma har inte Lilleman haft några problem med trappen upp till ytterdörren, men den är å andra sidan bara 2-3 trappsteg hög. Och han har ju ända sen han kom till oss haft problem att hoppa in i bilen så att aktern var klen det visste vi  från början, men det bättrade sig   så att på Öland gick han uppför trappan till Jans hus i Grönhögen utan problem.

Men skuttet in i bilen, då har vi fått hjälpa till med att lyfta med en hand under stjärten, men det har inte vi upplevt som nåt större problem.

Lilleman har haft sin sovplats här hemma framför kaminen på nedervåningen o vi har sovit uppe i vår säng, så han har aldrig sovit i vår säng här hemma. Å andra sidan är trappan inne upp till övervåningen här hemma öppen mellan trappstegen, å det upplever en del hundar som obehagligt. Vi har å andra sidan varken tvingat upp Lilleman eller förbjudit han gå uppför trappen.

Så ur vårt perspektiv var väl beslutet att avliva Lilleman  förhastat, vi hade kunnat  få behålla honom ett tag till, för ingen vet säkert vad som var problemet i aktern; inflammation, artros, skelettcancer eller nåt annat. Kanske han  bara gillade att vi hjälpte till o lyfta honom med en hand under rumpen?

Han var ju kastrerad så inga kulor kunde komma i kläm 🙂

Innan vi körde ner Lilleman så tog vi honom till veterinär för att veta att han var i gott skick inför resan å veterinären konstaterade att han gått upp 3 – 4 kg under sommaren å var blankare å finare i pälsen än  när han kom till oss –  så det är litet svårt att förstå att han plötsligt skulle vara så sjuk att han måste avlivas. Det var ju bara att lyfta telefonluren så hade vi vänt å kört å hämtat hem honom.

Lilleman 7/6 2007 — 20/10 2016

Standard

dscn6756

Lilleman som har varit ”sommarbarn” hos oss 4 månader i sommar pga mattes sjukdom finns inte mer.

Snyft.

Vi körde ner Lilleman till matte i Lomma på onsdagen o sen blev han sjuk på natten, var till djursjukhuset dagen efter, dvs torsdagen. Veterinären hade sett metastaser i lungorna o trodde att hans klena akterparti berodde på artros. Sen blev den lille vovven sämre framåt kvällen o vid 20-tiden togs beslutet att låta honom somna in. Då var bakbenen så klena att han knappt kunde gå…

Känns så trist, men ändå glad att det fick gå så fort o inte nån lång smärtsam sjukdomstid, ”bra” för Lilleman, men inte så bra för oss som älskade den lille godingen.

Vill minnas honom som den glada spelevink han var – blicken jag fick när jag trätte på honom o frågade om hans far var glasmästare o han genomskinlig när han ställde sig framför TVn o jag inte såg nåt. Nu flinade han o sa att ”NU ser du genom mig!”

  • och aldrig glömma den lilla god morgon-dansen varje morgon när jag kom nerför trappan, då han kom skuttandes, kikade upp i trappan och såg att jag var på väg ner, så snodde han runt o när jag kom ner tog han ett par varv runt mina ben med viftande svans å sen skulle vi kela, klia o krafsa bakom öronen, smeka kinderna o öronen osv….

LILLEMAN I DALARNA

Standard

dscn6756

Ja, nu har vi haft Lilleman ”till låns” drygt 3 månader, så nu känner han sig som en i familjen, o törs stödda sig lite 🙂

Eftersom ingen kunde ta hand om Lilleman när matte Ann-Ki bröt foten så hade han troligen blivit avlivad om han inte kommit till oss, såna gamlingar som Lilleman, som är 9 år, får inte alltid chansen till omplacering utan avlivas istället.

Synd på så rara ärter, Lilleman är en riktig raring, och han vansläktas inte! Det bästa han vet är att ligga vid/på våra fötter o bli kliad o smekt, som de flesta Dobbar har han ett bottenlöst behov av närhet och kärlek. dessutom har Lilleman ett stort behov av trygghet, eftersom han speciellt tydligt visar oss att han mått mycket dåligt under Ann-Kis sjukdomstid (som ju inte är hennes fel).

Vi kommer att sakna honom oerhört, trots att vi från början var medvetna om att han ”var till låns”. Han är ju Ann-Kis hund – men för oss får Lilleman så gärna stanna kvar här hos oss, om han vill!

Och tänk så jag kommer att sakna hans lilla dans när jag kommer ner på morgonen! Han kommer travande o snurrar några varv med svansen viftande o är så glad så glad. Liksom när Janne o Lilleman kommer hem från promenad, så rusar han runt ett varv i huset o kollar att jag är hemma o så rusar han in i min famn o vill kela.

Samma sak med Janne, oj, så Lilleman gråter när Janne går ut o ska göra nåt i garaget eller klippa gräs eller så.

Han vill inte vara ifrån nån av oss, utan HÖGLJUDD gråt o tandagnisslan! Det känns så roligt att Lilleman är fäst vid oss samtidigt så vet vi att det kommer bli svårt när han ska tillbaka.