Ja, nu har det gått några dagar sen Lilleman blev avlivad.
26 oktober var det årsdagen för Raaael så den här årstiden är lite tuff, och jag har varit lite för upprörd för Lillemans skull för att kunna samla mig o skriva av mig vad jag känner.
Lilleman var Annkis hund, det har vi aldrig diskuterat, för så var det, men vi hade ju aldrig kunnat drömma om att hon skulle dra iväg och avliva Lilleman ungefär ett dygn efter återföreningen då vi gjorde henne till viljes och körde Lilleman de dryga 60 milen tillbaks till Skåne, efter att vi och några andra körde honom därifrån då han riskerade att avlivas ”av inga andra orsaker än att finnas till”. En vän föreslog Annki att besöka Lilleman hos oss, och där se Lilleman – och kanske se att han mådde bra där han fanns. Den vännen blev avhyvlad för att den sa vad den ansåg vara riktigt. Men återföreningen visade att för att han inte klarade gå uppför trappan upp till Annkis lägenhet. Hade vi vetat det så hade vi aldrig kört ned honom eller släppt honom från oss. Vilket vännen redan föreslagit just med förutseendet om vad som sannolikt skulle hända.
Här hemma har inte Lilleman haft några problem med trappen upp till ytterdörren, men den är å andra sidan bara 2-3 trappsteg hög. Och han har ju ända sen han kom till oss haft problem att hoppa in i bilen så att aktern var klen det visste vi från början, men det bättrade sig så att på Öland gick han uppför trappan till Jans hus i Grönhögen utan problem.
Men skuttet in i bilen, då har vi fått hjälpa till med att lyfta med en hand under stjärten, men det har inte vi upplevt som nåt större problem.
Lilleman har haft sin sovplats här hemma framför kaminen på nedervåningen o vi har sovit uppe i vår säng, så han har aldrig sovit i vår säng här hemma. Å andra sidan är trappan inne upp till övervåningen här hemma öppen mellan trappstegen, å det upplever en del hundar som obehagligt. Vi har å andra sidan varken tvingat upp Lilleman eller förbjudit han gå uppför trappen.
Så ur vårt perspektiv var väl beslutet att avliva Lilleman förhastat, vi hade kunnat få behålla honom ett tag till, för ingen vet säkert vad som var problemet i aktern; inflammation, artros, skelettcancer eller nåt annat. Kanske han bara gillade att vi hjälpte till o lyfta honom med en hand under rumpen?
Han var ju kastrerad så inga kulor kunde komma i kläm 🙂
Innan vi körde ner Lilleman så tog vi honom till veterinär för att veta att han var i gott skick inför resan å veterinären konstaterade att han gått upp 3 – 4 kg under sommaren å var blankare å finare i pälsen än när han kom till oss – så det är litet svårt att förstå att han plötsligt skulle vara så sjuk att han måste avlivas. Det var ju bara att lyfta telefonluren så hade vi vänt å kört å hämtat hem honom.
LenaBn's Blogg 